検索キーワード： 著者 "Emelie Robin Eklund" すべてのカテゴリー

"Det är här vi ska in", säger min vän vänligt. Jag stannar upp och tittar på huset. Det lyser mysigt och lockande från de gamla fönstren. Jag tar ett djupt andetag, men jag kan inte röra mina ben trots att en iskall vind försöker tvinga in mig i det mysiga huset. Lars tar mig i handen och likt ett förskolebarn leder han mig genom grinden och mot den blåmålade dörren. De som bor här har redan satt upp sina juldekorationer, trots att det bara är början på december. Innan vi hinner fram för att ringa på, öppnas dörren och en ung man med blont hår sticker ut huvudet och ler varmt.

Den här fredagsmorgonen började som så många andra, men jag visste att resten av dagen skulle skilja sig från mängden. När vårsolen för några dagar sedan äntligen tog sig igenom det gråa molntäcket ville jag själv bryta mig ut ur de monotona cirklar som var mitt liv. Jag bestämde mig för att jag skulle skämma bort mig själv i helgen. Under förevändning att lägenheten behövde en rejäl vårstädning blev jag ensam kvar när de andra åkte till sommarstugan. Trots dåligt samvete gick jag ut och inhandlade lite nya kläder, bokade tid på ett solarium och hos en massör.

Han var raka motsatsen till vad hon hade förväntat sig, och väldigt olik fikets vanliga klientel. Kaféet brukade vara fullt av unga politiker, jazz- och bluesmusiker och konstnärer. Inte unga män i trasiga yllebyxor, med halvt uppsatt hår och tryckta T-shirts. För första gången på det här fiket stängde hon boken och lade den på bordet. Det här var egentligen inte ett ställe för henne att spana på män, utan ett ställe där hon kunde komma bort och koppla av på. Ändå lyckades han dra till sig hennes uppmärksamhet.

Adam döljer sin oerhörda nyfikenhet bakom artiga frågor, förstående nickar och en levande mimik. Efter två förrätter med vitt vin känner jag mig stärkt. Värmen plågar mig inte längre, även om jag känner att svetten fortsätter rinna fram under armarna. En droppe hittar vägen ned mellan mina bröst och kittlar mig på väg nedöver magen. Adam berättar en rolig historia. Jag skrattar. Hans lätta humör smittar.

Med ens kom han ihåg henne. Två-tre dagar tidigare hade hon lämnat in filmerna för framkallning. Han hade lagt märke till henne. Doften av henne. Utseendet. Hon hade haft en erotisk aura, trots att hon varit insvept i en fotsid regnkappa. Under en moderiktig sydväst i svart lack hade en aning av ett leende lekt mot honom. Men så var hon borta. Bara doften av henne hade hängt kvar en stund. Leon drog efter andan. Han minskade farten på maskinen så att han kunde studera varje bild noggrant. Kvinnan strippade framför honom.

Jag visste att Granlihytta var uthyrd den här sommarveckan och tänkte gå förbi och se om det fanns gas och ved tillgängligt. Jag tog hunden med mig och gick över gärdet längs fårstigarna. Stugan ligger i en liten glänta med ganska tät granskog runt omkring. Det är bra kvalitet här, jag tänker flyktigt att här borde det gallras en del skog inom de närmaste åren. Jag stannar en bit från stugan. Mellan träden ser jag att gästerna har hängt ut täcken och kuddar genom fönstren, madrasserna står lutade längs ytterväggen. Förnuftigt, tänker jag, för jag vet att Granlihytta inte har varit besökt så mycket de senaste åren.

"Du höjer upp ditt skrivbord så att vi båda kan stå upp och titta på kalkylbladet på skärmen. Du sträcker ut armen och pekar på en siffra. Du drar tillbaka armen igen. Din överarm rör vid min. Varenda rörelse gör att doften av din parfym tränger ännu längre in i min hjärna. Långsamt tar den kontroll över mina tankar, mina rörelser, mina stämband. Jag flyttar min fot en aning så att jag snuddar vid din höft. Men jag har ingen aning om vad ditt kalkylblad handlar om. Försiktigt kastar jag en blick mot Karin, som sitter vid skrivbordet mitt emot ditt.