検索キーワード： 著者 "Emelie Robin Eklund" すべてのカテゴリー

Jag hittade henne i hörnet längst bort. Trots alla färgglada lampor låg det nästan helt i mörker. Hon lutade sig mot balustraden och såg på sjön som glittrade i mörkret nedanför den stora egendomen. "Springer du alltid efter kvinnor samma kväll du träffar dem?" frågade hon. "Vänder du dig alltid om efter självgoda män?" parerade jag. Vi hörde steg från någon som gick över terrassen. Hon tystnade. Utan att släppa taget vände jag mig om och kände igen siluetterna av de två unga servitörerna. De kom närmare och ett ögonblick var jag rädd att de skulle välja vårt hörn.

"Upp, upp, upp," upprepar jag, den här gången lite mer otåligt, på gränsen till hysteriskt. Han sätter sig på sängkanten, ser på mig och flinar. "Åh, husets herre kommer hem och då är inte mina tjänster längre önskvärda", säger han och ler förnöjt. Jag nickar bekräftande till en dusch och drar otåligt i lakanet. Han välter av sängen, ser på mig och flinar, gnider sig i skrevet och går ut i badrummet. Jag sliter av sängkläderna, stoppar dem i tvättkorgen, öppnar fönstret för att lufta och letar upp rena sängkläder.

"Det är här vi ska in", säger min vän vänligt. Jag stannar upp och tittar på huset. Det lyser mysigt och lockande från de gamla fönstren. Jag tar ett djupt andetag, men jag kan inte röra mina ben trots att en iskall vind försöker tvinga in mig i det mysiga huset. Lars tar mig i handen och likt ett förskolebarn leder han mig genom grinden och mot den blåmålade dörren. De som bor här har redan satt upp sina juldekorationer, trots att det bara är början på december. Innan vi hinner fram för att ringa på, öppnas dörren och en ung man med blont hår sticker ut huvudet och ler varmt.

Den här fredagsmorgonen började som så många andra, men jag visste att resten av dagen skulle skilja sig från mängden. När vårsolen för några dagar sedan äntligen tog sig igenom det gråa molntäcket ville jag själv bryta mig ut ur de monotona cirklar som var mitt liv. Jag bestämde mig för att jag skulle skämma bort mig själv i helgen. Under förevändning att lägenheten behövde en rejäl vårstädning blev jag ensam kvar när de andra åkte till sommarstugan. Trots dåligt samvete gick jag ut och inhandlade lite nya kläder, bokade tid på ett solarium och hos en massör.

Han var raka motsatsen till vad hon hade förväntat sig, och väldigt olik fikets vanliga klientel. Kaféet brukade vara fullt av unga politiker, jazz- och bluesmusiker och konstnärer. Inte unga män i trasiga yllebyxor, med halvt uppsatt hår och tryckta T-shirts. För första gången på det här fiket stängde hon boken och lade den på bordet. Det här var egentligen inte ett ställe för henne att spana på män, utan ett ställe där hon kunde komma bort och koppla av på. Ändå lyckades han dra till sig hennes uppmärksamhet.

Adam döljer sin oerhörda nyfikenhet bakom artiga frågor, förstående nickar och en levande mimik. Efter två förrätter med vitt vin känner jag mig stärkt. Värmen plågar mig inte längre, även om jag känner att svetten fortsätter rinna fram under armarna. En droppe hittar vägen ned mellan mina bröst och kittlar mig på väg nedöver magen. Adam berättar en rolig historia. Jag skrattar. Hans lätta humör smittar.

"Du höjer upp ditt skrivbord så att vi båda kan stå upp och titta på kalkylbladet på skärmen. Du sträcker ut armen och pekar på en siffra. Du drar tillbaka armen igen. Din överarm rör vid min. Varenda rörelse gör att doften av din parfym tränger ännu längre in i min hjärna. Långsamt tar den kontroll över mina tankar, mina rörelser, mina stämband. Jag flyttar min fot en aning så att jag snuddar vid din höft. Men jag har ingen aning om vad ditt kalkylblad handlar om. Försiktigt kastar jag en blick mot Karin, som sitter vid skrivbordet mitt emot ditt.